Det levande godiset

Jag hade den egendomligaste av drömmar. Jag skulle göra en pilgrimsfärd till det heliga landet à la korsriddarna. Mitt färdmedel bestod av en övergiven åsna samt en mr Bean bil som var något för gammal. Av nån konstig oförklarlig anledning var det åsnan som körde och jag satt mest och åt godis i baksätet. Åsnan var en duktig försre, det var han. Han hade tävlar i rally berättade han där vi for över stock och myr i vår lilla brittiska undermåttliga bil.

När vi närmade oss den danska gränsen (ja, det tar lång tid att åka bil till det heliga landet) stannar plötligt åsnan, som jag nu hunnit döpa till Günther, bilen och kliver ur. Han tittar oroligt på mig och viskar genom bilfönstret "iiiiiiiiiiiihåååååå iiiihhååååååååå". Trots att jag inte kan åsneländska så förstod jag att han aldrig mer skulle komma tillbaka - jag blev tvungen att klara mig på egen hand på vägen mot evig lycka och odödlig odödlighet.

Jag fortsatte styra bilen som i samband med att Günther lämnat mig blev en långtradare. Jag satt där bakom ratten och styrde mot odödlig odödlighet samtidigt som godiset regnade ner utanför mig. Men istället för vanligt godis så var det levande godis osm regnade, som följde efter min långtradare där jag åkte på vägen mot det heligaste av allt. Ville de också uppleva evig lycka och odödlig odödlighet?

Plötsligt vaknade jag av att samboAnton går och slår hejdlöst i allt som finns i kylskåpet i sin jakt efter nattamat. Huruvida jag kom fram till det heliga landet tillsammans med det levande godiset, eller om jag kanske återsåg Günther på min färd mot evig lycka och odödlig odödlighet vet jag inte. Sanningen och historien ligger dold bakom mitt pannben och kommer säket fram när jag anar det som minst. Det brukar göra det.