Den där Anton

Det finns en person som jag nog alltid varit lite avundsjuk på. Alltid sett upp till. En person som alltid varit som en redig stöttpelare i mitt liv. En person som håller upp hela mitt liv i sin hand. Som altid ställer upp när man behöver någon. Som alltid är sig själv och är där.

Med tanke på att vi började umgås redan på gymnasiet så känner vi varandra utan och innan idag. En blick räcker och jag tror faktiskt att vi kan läsa varandras tankar ibland sådär.

Han är alltid ärlig med vad han tycker och han är aldrig rädd att säga det. Han står alltid för vad han säger och han låter inte något trycka ner honom, utan han ruskar av sig det och blir bara starkare & några erfarenheter rikare av det. Han vågade ta sitt pick och pack och flytta till växjö från Åseda och han vågar verkligen leva sitt liv och han gör det han verkligen tycker om. Dota och chips.

Han är den jag har berättat allt för. Det är han som var med när jag hade min första fylla. Det var han som skrattade åt mina löjliga misstag och fick mig att gå vidare. Det var han som alltid lyssnade när man ringde och bara ville snacka av sig. Det var vi som satt på mitt golv i mitt rum och åt mackor och drack cola och skrev ashäftig musik. Det var vi som satt på bryggan vid växjösjön och njöt av livet. Så där som bara vi kan njuta av livet.

Självklart är det min fina Anton jag pratar om. Världens bästa Anton.

Jag skulle aldrig, för något i hela jävla världen, byta ut honom mot någon annan vän.

Och fick jag välja en person att ta med mig till en öde ö hade det varit Emil Lindahl... Vi hade nog förmodligen försökt döda varandra när hungern börjat tryta, trots att det är fysiskt omöjligt för en hunger att tryta... Men vad gör det om vi möjligen hade dött på kuppen när vi hade haft så sanslöst trist på vägen dit? Det hade varit total värt det.

Du och Jag genom eld och vatten, Emil Lindahl, i Evighet. Amen



Förstå mig rätt