Jag har nog haft den värsta natten i mitt liv, den var så hemsk att den inte ens går att beskriva för då skulle ni alla tycka så himlans synd om mig. Jag sov i en jätte trång och full tågkupé som var ömsom för kall ömsom för varm. Dörren ut gick itne stänga helt och vår vagn var den som var närmast loket, så det bråtade och dunkade hela natten. Sen att jag var i en kupé med folk som skulle på i Sundsvall mitt i natten och av i Stockholm, Norrköping och Linköping så jag blev väckt varje timma behöver vi inte nämna.
Nu har jag och min sambo tvättid. Vi är vuxna ibland. Idag har vi till exempel lagat mat ihop. Han skalade potatisen medan jag hällde i dem i grytan. Bra team work där.
När vi gick ner i tvättstugan mötte vi en granne där. Jag fick panik och flydde fältet in i tvättstugan och stängde dörren efter mig och sjönk gråtandes ner på golvet. "hjälp, vi är upptäckta" tänkte jag där jag skakade av rädsla för att behöva hälsa på grannen varje gång framöver. Anton, cool som han är, tog det med en klackspark och hejade glatt tillbaka och småpratade ltie kyligt. Han är så modig, den där Anton.
-
Denky Dänk
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar